Gästblogginlägg: Katarina Wennstam om jämställdhet och debattens kraft

Ständigt aktuella Katarina Wennstam har i höst släppt en ny bok – Flickan och skammen – som granskar de oskrivna regler som finns runt ungdomars sexualitet beroende av könstillhörighet. Utifrån skolans övergripande uppdrag runt att ”motverka stereotypa könsroller” och samhällskunskapens specifika uppgift att genom undervisningen bidra till att ”eleverna breddar, fördjupar och utvecklar kunskaper om människors livsvillkor med utgångspunkt i olika samhällsfrågor”, kan du som lärare med boken gripa tag i brinnande aktuella, viktiga och intressanta frågor tillsammans med dina elever .

I denna gästkrönika, som skrivits exklusivt för FLS, resonerar Katarina om flickor och pojkars olika verkligheter och vad som krävs för att samhället ska kunna utvecklas i rätt riktning. Du kan ladda ned krönikan som pdf här.

***

t1a7570_ny3Tänk er en spelplan. Killarna har en, tjejerna en likadan. Fast ändå inte.

Sexualiteten och det utrymme vi tilldelas att uttrycka och utveckla vår sexualitet är extremt olika beroende på vilket kön du tillhör. Medan killarnas spelplan är stor och rymlig, en arena där de kan göra nästan vad som helst innan det börjar gå rykten, så är tjejernas spelplan en liten miniatyrversion av killarnas. Det krävs så lite för att en tjej ska dunsa in i sargen, för att någon självutnämnd domare ska blåsa av och meddela henne att hon har gått för långt. Att hennes beteende är över gränsen. Att hon inte ska tro att spelreglerna är de samma för henne, som för killarna.

En tjej som ligger runt, som sexdebuterat eller som för all del bara tar plats, hörs och syns, kan snabbt degraderas genom att kallas hora. Inget är så effektivt för att oskadliggöra en tjejs anseende som att stämpla henne som slampa, madrass eller orre. Orden som genom seklen har använts om kvinnor är så många att jag hade kunnat fylla större delen av denna text med dessa. Sköka, gnoa, bergslärka, slyna, femme fatale, vandringspokal, fladderfitta, madrass är bara några av dem.

Orden som används om män är betydligt färre, och framför allt bär de med sig en helt annan laddning. Player, Casanova, kungen, fittmagnet, häradsbetäckare eller Don Juan. Det är snarare titlar än öknamn, snarare en position att uppnå än en stämpel att få i pannan – omöjlig att bli av med för den flicka eller kvinna som drabbas. Att bli skolans player kan vara eftersträvansvärt för en ung man, att bli offer för slut-shaming och kallas skolans hora eller traktens luder är det aldrig.

Sexuell ryktesspridning om kvinnor handlar ibland inte ens om faktiska sexuella beteenden. Det kan ha sin grund i rena falsarier, det kan vara en konsekvens av att hon har varit utsatt för övergrepp, det kan vara den ratade killens hämnd att använda ryktets makt mot tjejen som inte ville ligga med honom, genom att påstå att hon vill ligga med alla.

I boken Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampor visar jag också på det historiska perspektivet på horstämpling och rykten om kvinnors (påstådda) sexuella leverne. Det är lätt att bli historielös i denna vår digitala tidsålder och tänka att allt är internets fel. Och ja, mycket är värre och mer komplext idag med den globala toalettvägg som sociala medier utgör, där rykten och nakenbilder sprids bortom tjejens kontroll och finns kvar på nätet för all överskådlig tid.

Men det är samma mekanismer som drar igång idag som de gjorde på 1800-talet, då ogifta gravida kvinnor påtvingades horluva och beskylldes för att kunna framkalla den fruktade spädbarnssjukdomen horeskäver (egentligen engelska sjukan). Idag har vi inte längre skampålar på torget, men samma utpekande och offentliga förnedring sätts i rullning då en tjej kallas hora för att hon har ”för många” pojkvänner eller har utvecklats tidigt.

Ibland handlar det inte alls om sex, men blir ändå till sexuella rykten. Historien om vetenskapskvinnan Marie Curie, som år 1911 tilldelades sitt andra Nobelpris (i kemi, hon hade tidigare fått fysikpriset tillsammans med sin man Pierre Curie och Henri Bequerel) visar på konsekvenserna när en vetenskapskvinna började få mycket stor makt. För stor makt enligt vissa. Marie Curie utsattes för en smutskastningskampanj som saknar motstycke, detta för att den franska pressen fått nys om att änkan Curie hade en relation med en gift man. Hon kallades polsk fresterska, pöbeln kastade rutten frukt mot hennes hem och hon tvingades fly med sina två döttrar.

Det gick så långt att svenska Kungliga Vetenskapsakademien sände Curie ett telegram och bad henne att låta bli att komma till Stockholm för att ta emot priset, för att undvika uppståndelse och att prisets renommé skulle dras i smutsen med henne. Nobelprisakademien insinuerade att hade de vetat detta kanske de inte hade beslutat att tilldela henne kemipriset. Curie svarade att hon tilldelats priset för upptäckten av radium och polonium, och att detta knappast hade något samband med hennes privatliv. När hon anlände till Stockholm togs hon emot av tvåhundra kvinnliga akademiker – kvinnor som förstod att hatkampanjen mot Curie inte egentligen hade att göra med vem hon delade säng med, utan var en ren maktkamp. Att peka ut en kvinna som lösaktig har alltid varit ett effektivt sätt att frånta en kvinna hennes position, det visar också fallen drottning Anne Boleyn och den romerska kejsarinnan Messalina.

En av de tjejer jag intervjuar i boken, jag kallar henne Emilia, befinner sig i nutida Sverige långt från den hundra år gamla berättelsen om Marie Curie. Men ändå finns här stora likheter. Emilia var på sin skola en populär tjej med en stark röst, och som kamratstödjare stod hon ofta upp mot ett gäng killar som brukade mobba andra elever.

På en fest blev Emilia väldigt full och hamnade nere i en källare med killgänget. De drog av henne kläderna, tafsade på henne och tog mängder av bilder på henne när hon inte kunde göra motstånd. När Emilia kom tillbaka till skolan på måndagen hade killarna mycket målmedvetet gått runt och visat nakenbilderna för en stor del av skolan. Trots att det var tydligt att Emilia var däckad, var det hon som fick skulden för det som hänt och började kallas hora, uppmärksamhetstörstande och billig. Emilia förlorade alla sina vänner, hon blev totalt utfryst och satt resten av skoltiden tillsammans med lärarna i matsalen. Och ingen lyssnade längre på vad hon sa eller tyckte. Hennes tidigare position försvann som genom ett trollslag, för att hon stämplats som hora. Ingen ville sitta bredvid ”horan”, ingen bjöd henne på fest, ingen lade någon vikt vid vad hon sa. Så grymt och – tyvärr – så effektivt är slut-shaming mot tjejer, också i vårt upplysta, till synes jämställda samhälle.

Konsekvenserna kan också bli än mer långtgående. Nyligen rapporterades om den 31-åriga italienskan Tiziana Cantone som efter att en privat sexfilm hamnat på nätet utsattes för den grymmaste formen av ryktesspridning. Det gick så långt att t-shirts och mobilskal med bilder på henne från filmen trycktes upp och hon knappt kunde lämna sitt hem i Neapel utan att bli antastad på gatan av okända män. Efter att ha kämpat i över ett år för att få bort filmen från internet tog Tiziana Cantone slutligen sitt liv. En av hennes nära vänner sa att Tiziana upplevde det som att det inte fanns någonstans för henne att ta vägen undan ryktena och folks förakt.

Vad kan vi då göra för att bryta upp dessa urgamla strukturer, som är så skadliga och orsakar så mycket ont? Jag personligen tror starkt på debattens kraft, det är därför jag nu fjorton år efter att min första reportagebok Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt kom ut, nu har skrivit en bok som på flera plan knyter an till min debut. Jag är övertygad om att varje person som läser, som diskuterar och som problematiserar är en mycket viktig beståndsdel för att vårt samhälle ska utvecklas och förändras. Min tanke är förstås att kampen för rättvisa mellan könen inte är över då bokens sista sida är läst, utan att den väcker mycket tankar och inte bara kan, utan bör fortsätta att diskuteras. Först då vi synar våra fördomar och samhällets invanda föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet kan vi komma någon vart.

Katarina Wennstam
Författare

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Annonser

FLS är en fristående ämneslärarförening. Vi vill vara en samlande kraft för samhällslärarkollegiet. Här kan du finna inspiration, gemenskap & fortbildning

Tagged with: , ,
Publicerat i Gästblogginlägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ FLS på Twitter!
%d bloggare gillar detta: